Det var dagen då Nobelpriset i litteratur skulle tillkännages jag började denna recension. Ett kan jag då slå fast: det blir inte Kristoffer Leandoer, ej heller någon annan svensk, de måste ju varva lite, dessutom helst välja bland de salongsfähiga, de som säljs i massupplagor och omtalas varmt i de tongivande medierna med säte då i Washington eller Paris snarare än i Moskva eller Peking. Sånt spelar ingen större roll. Det finns ju två slags böcker.

Och två sorters läsare. Det påpekar med all rätta Kristoffer Leandoer. Dels "de som läser utifrån sin delaktighet i världen". Och dels de "riktiga läsarna, de som läser utifrån sin brist på delaktighet i världen". Dessa, fortsätter Leandoer, kan aldrig få nog, aldrig kan de "få riktigt vad de söker" emedan böcker kan blott erbjuda "gemenskap utanför världen".

Spetsa blyertspennan!

Det står alltså i Leandoers sista, "De försvunna böckernas bibliotek", utgivet 2016 av Natur och Kultur. Det är en sällsam vandring i litteraturens spökslott.

Och det var först när jag kom fram till sida 31 som jag kunde tro mig förstå meningen med denna bok. Jag spetsade blyertspennan och skrev i marginalen: Leandoer är en slug en. Det skrev jag förresten också på nästa sida där han omskriver en person som "opiummissbrukare". Missbrukare? Det kan bara vara en ironisk ögonvink. Nog vet Leandoer från Thomas de Quincey att så gott som alla - däribland Dickens, Coleridge och Keats - ansåg opium tillhöra husmanskosten i England under artonhundratalet. Detta som en parentes.

Vari består nu Leandoers slughet? Jo, i att göra roman av bokvärldens förfall. Att detta sker planmässigt under fjärrkontroll av IT-industrin och dess hejarklackar är något alla vet (kanske, möjligtvis, det är inte alls säkert). Detta säger naturligtvis Leandoer inte rakt ut. Han gör roman av det. Och det är sannerligen slugt.

Viskningar

Om böcker säger Leandoer att "man kan höra dem prata". Då gäller det att lyssna noga. Mest är det bara viskningar. Men vad de viskar till oss bör man höra upp på, de utgör nämligen "vårt kollektiva minne", och det gäller för var och en individuellt, säger han: "Böckerna är vårt minne, och utan minne kan vi inte begära något." Begär "får näring av vårt förflutna" och väl att märka: "Det vi inte har förmåga att föreställa oss, har vi inte heller förmåga att begära."

Verkar det självklart? Då är också följande självklart: "Böcker är dörrar." Den som inte vet detta och inga böcker har, den sitter instängd i ett rum med igenmurade dörrar som är så jävla bra dolda av tjock tapet med rörliga motiv påminnande om bildskärmar att avsaknaden av dörrar inte uppmärksammas. Sak samma med fönstren, givetvis.

Här måste en ny parentes inflikas. Det har ju gått en hel dag sen jag började denna recension och nu vet hela världen att Bob Dylan tilldelats Nobels litteraturpris. Om det kan bara ett sägas: 50 år för sent. Luktar faktist gammalt lik om'et, ungefär som när Brecht skrev om den uppgrävde ruttnande döde soldaten som tappert skickades runt av allas vår kejsare för att hyllas på stans gator (Die Legende vom toten Soldaten, 1918). Tja, sextiotalet måste väl begravas nån gång.

Kolla slemspåren!

Men tillbaka till Leandoer. Bokvärldens lov i all ära men vad säger han om det sataniska drev böcker och bibliotek utsätts av från IT-industrins sida? Svar: just ingenting. Rättare sagt, han namnger inte industrin, ej heller dess fotfolk som ivrigt yrar om digitalisering. Han kallar dem rätt och slätt "korrigerarna". De är i färd att stilla "ockupera" hela jorden. De verkar helt osynligt, när de "suddat ut" en bok kan det hända, om man har tur, att man ser ett slemmigt spår på golvet efter deras tysta framfart och avgång. Men det torkar rätt snart och då syns det inte mer. Förutom detta att, jo, en bok försvunnit för gott.

Detta är sannerligen klipskt och slugt. Hade han hackat på IT-industrin skulle de flesta rycka på axlarna: ännu en nostalgisk bakåtsträvande idiot! Att beskriva den som bestående av en lika mystisk som hotfull armé av osynliga slemmiga "korrigerare", däremot, det får en att tänka (kanske, möjligtvis, det är inte alls säkert).

Boken handlar om mycket annat. Det skall vi inte gå in på. En plats för var sak skall det vara och var sak skall stå på sin plats, brukade min farfar säga. Det var när jag var liten. Men det passar bra in här. En sak i taget, skall det vara.

Kristioffer Leandoer, "De försvunna böckernas bibliotek", Natur och Kultur, 2016, 261 sidor, 259 kronor.