Här blir det tal om Mitterrand, Enver Hoxha, Ismail Kadare, Jacques Vergès med flera. En resa i tiden. Femtiotal, sextiotal och så vidare. Framtiden ligger i backspeglen...

Boken borde givetvis översättas på svenska. Det tyckte jag var en bra början. Artiklar som startar så där, helt abrupt, lite mystiskt (vilken jävla bok?!) och på ett klurigt sätt indirekt rakt på sak brukar ha den benägenheten att fånga upp intresset. Så länge jag inte säger vilken bok kan jag tänka mig att spänningen inte flagnar.

Men, alltså, vilken jävla bok? Jo, Nils Anderssons memoarer, utkomna förra året på ett lite förlag i Lausanne i Schweiz med titeln Mémoire éclatée (Sprängt minne). Dvs på franska, hela de över 500 sidorna på franska. Nils Andersson råkar nämligen vara lite hemlandskulturellt splittrad, om man får säga så. "Vandrande rötter", som han själv uttrycker det.

Här stannar jag

Morsan Yvonne hade sitt ursprung i Frankrike, Lyon närmare bestämt, av hugenotthärstamning: det var många reformeta (protestanter, säg) som flydde det katolska förtrycket under 1500- och 1600-hundratalet. Hur nu svenske farsan Anders, son till en stationschef nära Kattegat, också hamnade i Schweiz kan sägas vara lite sagolikt.

Det var när han som ung ville resa ner till Italien för att, i sann Goethe-anda, se med egna ögon konstverken där. Tåget gjorde uppehåll i Lausanne och han beslöt att övernatta. Det första han såg från hotellfönstret när han vaknade nästa morgon var Lemansjön. Det bidde kärlek vid första ögonkastet: "Här stannar jag." Men svensk förblev han, likaså sonen Nils, född 1933. Detta hade till följd att Nils, i värnpliktsålder, följdriktigt blev inkallad till ett förband i Linköping (utan att kunna ett ord på svenska!) - samt att han senare, 1967, som svensk utlänning utvisades från Schweiz såsom en för statssäkerheten farligt fientlig individ. Mer om det senare. För stunden jobbar jag på att hålla upp läsarintresset.

Rallarliv

Det kan ju vara bra att från början ha en översikt av Nils livsbana. Som sagt, född och stadgad i Lausanne. Den svenska värnplikten utgjorde vid det här laget blott en liten parentes. I Schweiz förblev han fram till 1967, dvs till utvisningen. Han var då 33 år, gift och väldigt politiskt vuxen. Frihetskriget i Algeriet hade satt djupa spår. Han vistades då en kort i Bryssel innan han fick erbjudandet att jobba i Albanien på Radio Tirana. Där stannade han fem år och om det berättar han utförligt. Mer om det senare. Till Schweiz kunde han inte återvända, ej heller till Frankrike som utfärdat ingångsförbud. 1972 flyttade han istället till Sverige, slog sig ner i Uppsala (med flera turer till Falun i en gammal Renault 4L) och fortsatte med det han hade varit bra på i Lausanne, jobba för spridningen av franska böcker, helst subversiva. Det gjorde han fram till åttiotalets slut. Varthän härnäst? Paris, så klart (det franska förbudet hade upphävts). En bra slutstation. Revolutionens och högkulturens europeiska huvudstad. Schweiz, Albanien, Sverige och Frankrike, det är väl inte många som kan säga sig tillnärmelsevis ha smakat på dylikt djuplodande luffarliv.

Till översikten kan, som smakprov, tillfogas en antydan om vänskaps- och bekantskapskretsen, den är rätt imponerande. I Frankrike, Henri Alleg, Vidal-Naquet, Henri Curiel, Francis Jeanson, François Maspero, Jerôme Lindon, Siné, flera bortgångna eller mördade. I tredje världen, Samir Amin och Ben Barka, mördad han också. I Sverige, Lennart Grönberg, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Nils Holmberg, Åsa Hällström och Jan Stolpe. Därtill Ilya Ehrenburg och Enver Hoxha. Omnämns också i en oväntat mörk dager den beryktade franske advokaten Jacques Vergès (tjallade till franska polisen för att sätta fast Nils när han olagligt besökte Frankrike) och den albanske världsberömda författaren Ismail Kadare (länge Enver Hoxhas skyddsling men, när vinden vände, då vände ock Kadare kappan).

Ja men varför?

Vid det här laget borde jag kanske tänka på recensionens uppläggning. Det är egentligen något man skall göra innan man skrivit textens första ord. Klart att det hjälper. Man går, helst logiskt, från A till B, från B till C och så vidare till sista paragrafen vars innehåll då tar formen av en från början uttänkt slutsats. Men den här gången struntar jag i det. Fortsätter alltså i gonzo-stil. Slutsatsen får bli en överraskning, för mig, i skrivande stund.

Tills vidare, en förvarning. Bland bokens brister (de är mycket få) är nog den mest iögonfallande avsaknaden av någon sorts förklaring till varför det blev som det blev. Nils är kommunist (mer om det senare, kanske). Det han trodde på, dvs en utveckling mot en annan bättre samhällsordning, humanare, rättvisare, rationellare, allt det bara spårade ur. Varför? Vid ett ställe påpekar han att en grundlig genomgång av de fel vänstern begått vore i sin ordning. Vid ett annat, att generationsfrågan kan ha haft en visst betydelse: de som kommit till världen före kriget (andra s.k. världskriget) och de som kommit efter. Tja, varför inte? Men det är tankar han inte utvecklar, inte nämnvärt. Det är han inte ensam om. Jag såg för inte så länge sen Ken Loach's underbara The Spirit of '45 (2013) om efterkrigstidens socialistiska upp- och nedgång. Uppsvinget är med all tydlighet framställt: aldrig mer armod och elände yrkade arbetarklassen efter det fruktansvärda blodbadet. Men så gick det som det gick: man får bilder av Reagan och Thatcher men inte minsta förklaring till varför dessa röstades fram. Om det är Loach tyst, lika tyst som Andersson (och så många andra).

Utvikning

Det kanske hänger ihop med ett bristfällande (för snävt) tidsperspektiv. Människosläktet tror ju så lätt att nu är det hänt, paradiset väntar runt nästa hörn, bergsäkert, allt skall gå bra, om ett par minuter, dagar eller - hum! - år. Den store ekonomiteoretikern Keynes är till exempel välkänd för det optimistiska yttrandet, 1931, att inom hundra års tid kommer det "ekonomiska problemet" vara helt löst och ingen kommer att jobba mer än tre timmar om dagen. Tro det den som törs.

Vad man då glömmer bort är att det är mycket långsamt flyt på de stora skeenden. Som filosofen Ernst Bloch spetsfundigt påminnt oss om tog det människan flera årtusenden för att bemästra tekniken som möjliggjorde förflyttning medelst blott bakbenen. (Detta poängterade Enzo Traverso i den på franska utkomna Mélancolie de gauche, 2016, sid. 38). Och för att ytterligare understryka hur trögt det kan gå kan man med behållning erinra sig att bourgeoisien behövde fem sekler för att undergräva och till slut omintetgöra den feodala samhällsordningen. (Påpekandet kommer denna gång från den franske filosofen Louis Althusser i den 1994 posthumt utgivna Sur la philosophie, sid. 75). Med andra ord, den framtid Marx skönjde ligger där någonstans, den går inte att hasta på. För närvarande får man väl nöja sig att konstatera konjunkturen är rätt sjaskig.

Resa i tiden

Men nu har jag kommit på avvägar. Det var ju Nils Anderssons bok det gällde. Det är en upplyst rundvandring i tiden då orosmolnen hotade med atombomb, då det algerianska folket stod i spetsen för de "underutvecklades" självständighetskamp, då Vietnam därefter lyste som den nya frihetsstjärnan, då vänstern hade att välja mellan Moskva och Peking, då Palme mördades på öppen gata... En tid, också, då statscensurens tunga hand tvingade till nästan heroiska motåtgärder, något som för många är svårt att föreställa sig idag när den antagit formen av likriktande medieutbud. Albanien är ett bra exempel. Han var där under fem år, 1967-1972. Hans vittnesmål har nedtecknats "inifrån".

Albanien är ett litet land, knappt två miljoner invånare. Det kan vara värt att hålla i minnet när allsköns väderkvarnstyckare vill påstå att mot "globalisering" kan bara stormakter värja sig. Landet frigjorde sig egenhändigt under andra världskriget. Det satsade sedan på egna krafter. Lån från utlänska banker och monetära inrättningar var enligt lag uteslutet. Målet var industrialisering och folklig uppskolning (80% analfabeter 1945), samt kvinnans frigörelse från patriakalt klanvälde. Det fanns då, berättar Nils, en stolthet över de precisionsinstrument de varit i stånd att själva producera utan hjälp utifrån. Men det var då. Sen rasade alltsammans. Varför? Ja, säg det.

Nog var allt inte toppen där. Särskilt om man tillhörde partiapparaten. I den egenskapen var det inte så lätt att hänga med i de ideologiska svängingarna, med risk för fängelse om inte värre. Det har det skrivits utförligt om och kan sägas vara belagt. Mest har det dock skrivits skit. Nils berättar till exempel hur en svensk journalist (tyvärr inte namngiven) ansåg att avsaknaden av hundar i städerna var av stort informationsvärde, dock utan att förklara det hängde ihop med en rabiesepidemi, för att därefter genast dra en ren och skär lögn med påståendet att gamla människor ses inte till heller. Nå, de satt ju överallt i parker och kaféen men journalisten gick tydligen omkring med mycket mörka solglasögon av den typen som bara låter se det man på förhand bestämt sig för. Sådant känner vi till.

Mitterrand

Nils trivdes där. På samma gång är han en mycket diskret person. Känslor kommer inte ofta på tal. Att han gifte sig 1954 omnämns så att säga bara i förbifarten först sid 204, att hon jobbade som lärarinna i Lausanne upplyses man kort sid 291 och att hon till slut föredrog bosätta sig i Schweiz när maken beslöt sig för Paris (barnen Sven och Liri hade flugit ut ur boet), det får man veta sid 484, typ fotnot. Det var lite orättvist sagt. Under vistelsen i Albanien omtalas Renée ofta, det är så hon heter.

Anekdoter, både roliga och dystra, är det däremot gott om. Exempel av de första slaget är 1962 när Nils, som en av statssäkerheten avlyssnad förläggare i Schweiz, får besök en individ som presenterar sig som tillhörande François Mitterrands "braintrust" med uppdrag att överlämna ett manus av den franske politikern och före detta krigshetsande inrikesministern under det algerianska kriget. "Mitterrand, vem är det?" frågar Nils på allvarligt skoj, därmed menande: politiskt död och begraven. Av den dystrare sorten: i början på nittiotalet, tillsammans med Jan Myrdal och många flera, ivrade han för pacifisten och nobelfredpristagaren Carl von Ossietsky (död i nazistfängelse 1938) som dömts 1931 för högförräderi och som nu, sextio år efter den rättsvidriga domen, äntligen borde hedras med återställd ära. Icke så. 1992 vidhölls domen av Tysklands högsta domstol.

Lenin-citatet måste ju vara med, indirekt återgivet: "Det händer att örnar flyger lika lågt höns men aldrig flyger höns lika högt som örnar." Lenin lär ha tillagt att hönsen är benägna att föredra hierarkiska umgängessmönster. I vilket sammanhang detta sades vet jag inte. Kan ju vara intressant att veta. Men inte inom ramen för den här recensionen.

Kampen går vidare (kanske)

Vi tar istället, avslutningsvis, ett par lärdomar Nils snubblat fram till under sitt långa livslopp. Den ena gäller de nationella frihetsrörelser som varande kännetecknande för 1900-talets historia: "underskatta dem måste ses som en historisk felbedömning". Det står sig än idag. Det andra kan sägas vara en hälsning till alla kamrater som ännu vill tro på en samhällsomvandling i rätt riktning: "om man inte kan tala sant om de verkliga maktsförhållandena som styr världen och samhället, de frigörande och revolutinära rörelserna till trots, ja då kan optimismen allena endast leda till nederlag". Knappast uppmuntrande. Det var inte heller meningen.

Nils Andersson bör man läsa. En översättning på svenska vore förtjänsfullt.