Ulf Erikssons sista är intressant. Om den är bra kan man ha olika uppfattningar om. Själv tycker jag att den spårar ur något mot slutet, sid 272 närmare bestämt. Det tar vi upp lite senare. Det finns ju mycket gott att hämta här. Det begravda berget, som boken heter, utspelar sig kring året 2050. Huvudrollen innehas av Britta-Linea, 53 år, doktorand på obestämd tid. Hon blickar fram och tillbaka. Minnen av pappa Erik, född 1958, och farfar Nils, född 1924, det vill säga en tid då Sverige ännu fanns till. Det är vitsen med det hela, en framtidsskildring av nuet.

Nuet, som Ulf Eriksson har för ögonen vid skrivande stund och som är vår tid, kallar han övergångstiden. Med det menas att vi står i mitten av ett "innan" och ett "efter". Här och nu. Det framstår givetvis med största tydlighet när dagsläget betraktas utifrån år 2050: till sådant behöver vi litteratur. Det finns ju inte en jävla sociolog eller historiker som kan berätta hur vår samtid blir betraktad en cirka trettiofem år senare. Det kan bara en författare med poetisk läggning göra, typ Eriksson.

Game over

Och visst blir det intressant. När Britta-Linea blickar tillbaka minns hon sin pappa som "en av de sista skriftlärda". Bara detta. Det finns naturligtvis goda skäl tro att bildskärmskulturens rasande framfart (dvs bild istället för skrift) kommer alltmer tränga ut böcker, tidskrifter och tidningar, men att det kan gå så långt att det kommer en tid då blott ett par akademiker, än cyniska, än desperata, har tillgång därtill, och då endast gammalt material från en svunnen tid, det känns kanske lite kusligt. Får en att tänka på Bradburys Fahrenheit 451.

När denne poetiskt lagda författare tänkte sig fram i tiden, år 1953, hade han i tankarna ett samhälle styrt av onda makter i vilket folk dock gjorde motstånd, en minoritet givetvis, samhällsomdaning sker alltid i kraft av en minoritet, kolla 1879, 1917, 1949, osv. Inte så hos Eriksson. Inga onda makter, inget motstånd, det sker av "sig själv", övergångstid.

Intressant, som sagt. Dagens läge visar upp allehanda hejarklackar som ivrar för en övergång. "Transition" är nyckelordet, av amerikanskt ursprung som med så många modenyck, det kryllar i de internationella samfundens högmässor och det så kallade civila samhället apar efter. Vi vill en annan värld, lyder slagordet, en övergång ditåt. Vad ingen tycks fatta, och den upptäckten har vi Eriksson att tacka för, är att det är lönlöst, övergången är redan i full gång, vi står ovetandes mitt i den, och den är fan så motbjudande. Ta en tripp till 2050 och se för dig själv. Hjärndöd och kulturöken är vad som står till buds.

Det var nu då

Att det finns tecken som redan antyder en dylik utveckling ger Eriksson prov på. Det är bland annat "socialdemokratins kollaps" och övergången – ja, just det – till "Facebookkulturen" med medföljande "massnarcisism eller tomma interaktivism". Ideologiskt gick detta hand i hand med "excessiv målrationalitet" och "optimeringsfrenesi". Sånt känner man igen. Räknenissar är våra apostlar och ledsagare.

För att ytterligare stärka bilden inflikar Eriksson pressklipp från dagens tidningsspalter: nedskärningar av allt som heter kultur, taltidningar, bibliotek, osv. Vi kan knappast dra den gamla ursäkten att vi inget visste. Det sker inför våra ögon. Vilket kanske inte gör saken lättare. Få ett grepp om vad som händer finns det ingen handledning till. Varför? Frågan står obesvarad.

Vid ett ställe ger Eriksson svar på varför det inte finns något svar. Vare sig vi försöker förstå nuet eller sånt som hänt dessförinnan (historia som det heter), består pusslet för det mesta av "spillror, lösa trådar, trams, ansatser, felskär". Vid ett annat ställe berör han ljuset som en del av mysteriet. Det är när Britta-Linea tittar på en serie gamla foton av hennes farmor. Eriksson kommenterar: "Dessa foton skapades av ljus ur 1990-talet." Svunnet ljus på bild. Ljus som lyser genom tiderna. Där har vi poeten.

Hur och var landa?

Ett genomgående tema är att problemet med dagens generation är ett "avtagande människointresse", att människan är, överlag, "på väg att förlora intresset för sig själv". Kanske det. Tål att begrundas även om Eriksson inte går in närmare på tanken, vilket föranleder viss skepsis.

Skepsis också gentemot boken i dess helhet. Avrunda ett resonemang är ofta svårt. Lika kämpigt som att i fotboll nå fram till målet och skjuta rätt in i det. Som sagt, sista delen, från och med sid. 272, känns som ifyllnad. Som om han inte visste vart vägen bar, eller hur landa rymdfarkosten. Ja, ja, man skall inte klaga. Det begravda berget hör till de böckerna man gärna läser om. Det är i sig en bragd.

Det begravda berget har utgetts av Albert Bonniers Förlag, 2016, tryckt i Falun, 444 sidor.