Livet skall man se till att befolka med omöjliga valmöjligheter. Annars blir det inget sammanhang.

Just nu till exempel. Skulle gärna knalla ut och luffa lite längs gatorna, lyssna till koltrasten, hälsa på nån katt som sitter och glor bakom ett fönster, känna den spirande vårluften ge sig på murbruk och stenpussel, sluta ena ögat för att framkalla tunnelvision, stampa takten, fladdra händerna, och så mycket annat. Men så sitter jag här istället och tror mig se världen genom ett fönster. Kaffe och tobak och Theodor Adorno.

Bubblig bubbla

Läste just att han, redan 1965, förundrade sig över de ungas passion för mass media, ja så till den grad att de blivit tarmändar till det industriella bildflödet. Än värre är det idag. Ja, det nedtecknade jag. Kan ju komma till hands nån gång. Just nu, varför inte? Eller hur?

Det stod något i tidningen för ett par dagar sen om en så kallad vetenskaplig studie (nu skrattar Adorno högt) som sökte utforska i vad mån tarmändsfanatikerna som nyttjar Facebook lever i en "bubbla". Hurså? Jo, därför att de endast litar på de informationskällor som delar deras egna förutfattade åsikter. Det kan knappast kallas en nyhet. Det är ju precis samma sak med gamla vanliga papperstidningar och tidskrifter. Man läser helst sådant som överenstämmer med det man själv tycker. Det gör det svårt för mig. Vänstertidningar finns det knappast längre. Och bra vältänkta magasin är få. För egen del, Times literary supplement och det är nästan allt. Resten, till 99%, kan kallas småborgerlig smörja. Inte ett uns kritisk återhållsamhet. Det är överlag fritt fram för det goda (kapitalistiska) samhället.

Dylika förhållanden får en att känna sig lite ensam. Men man vänjer sig med tiden.

Och så vidare

Det är ju helt möjligt, vid behov, att uppnå gott intellektuellt samförstånd med en katt. Jag har två. Marxister, båda två, onekligen.

Det var varken min pappa eller mamma. Småborgerliga, båda två. Såsom förresten deras fädrar och mödrar. Lyckligtvis går sånt inte i arv. Det är inte genetiskt. Vad det kan bero på är mig dock undanhållet. Vid ett tillfälle började jag dra upp en lista på vad för slags föräldrar smarta tänkare haft, rent yrkesmässigt, mer än så är det svårare att få grepp om. Yrket säger redan en hel del. Och på bar hand tror jag mig minnas att det faktiskt inte är sällan barn går en helt annan väg, längs helt andra tankebanor. Den listan borde jag ta upp om igen och bygga ut den innehållsmässigt. Men inte just nu. Det får bli en annan gång.

Det blev ett litet motorstopp i hjärnan ett par minuter sen men det var väl ingen som uppmärksammade. Under den stunden kom jag på en sak. Det räcker inte med föräldrarnas yrke. Man måste också ta tidspunkten i akt. De som hasade sig upp till vuxenålder under tiotalet hade inte samma in- och utsikt som de som klev framåt under nästföljande decennium, och så vidare. Datum är viktiga. Läser man en text bör man veta både när den skrivits och hur gammal den som fört pennan var. Det kan vara viktigt. Men det är inte en allmänt gällande regel.

Sluge Brecht

Metoden håller nog inte måttet. Började sätta upp data i tabell, ett par fina människor, Brecht exempelvis, född 1898, han var alltså femton år 1913, ett år före krigsutbrottet, farsan var företagare och hade pappersfabrik. Vad säger det om människan? Inte mycket. I biografin, Martin Esslins, 1961, sägs det att farföräldrarna var av slug bondesläkt och att det kan ha påverkat lille Bertolt. Det är troligt. När jag skulle sköta anställningen av nytt folk på det lilla forskningscentrumet jag jobbade på brukade jag fråga de platsansökande vad deras pappa sysslade med i livet. Längre vågade jag inte gå. Men visst borde jag också frågat vad farfadern och morfadern hade för yrke, sånt kan vara viktigt. Även om, givetvis, vi alla har bönder nånstans uppåt i släkttavlan. Eller hur?

Vid det här laget, cirka 700 ord bakom ryggen, kan det vara värt att ställa frågan. Vad vill jag komma med? Vad gäller saken? Det vete fan. Men 700 ord är inte så dåligt. I ett brev till Evelyn Waugh 1948 berättade Nancy Mitford att hon avverkade 2000 ord om dagen, vilket Waugh berömde henne för. Och Charlie Chaplin, i sin självbiografi, angav också produktionskvoter. Han dikterade 1000 ord om dagen, och det är ju mer än de 400 ord som flöt dagligen ur Thomas Manns penna. Nån disciplin får det vara. Så mycket kan jag säga. Och därmed inget sagt...

Upp till kamp

Nä men nu har den här texten legat och möglat så tids nog att avrunda.

Igår var jag ute och lyssnade till en präst som just gett ut en bok. Han hade en del att säga. Det här, till exempel, att det kristna förflutna avskogats och ej längre talar till folk. Så sant. Detsamma gäller arbetarrörelsens vägstolpar.

Om boken sa han att den helst skall läsas med bibeln i handen. Detsamma här: det vore ju underbart om folk tog del av bildskärmsflödet med Marx i handen. Att människosläktet skulle kunna bli mindre dum med tiden är något man gärna skulle se fram emot. Eller hur?