Det här med att leva
I en kyrkogård...
Pappa är död
Men flinar gör han mot kameran:
Dock, inte en kotte som minns honom nu.
Kottarna är döa.
Morsan, sen, hon har charmat
Kameran och vräker sig på alla bilder, sida
Efter sida: ej att förundras, hon har själv
Klistrat dit dem.
För vem?
Inte henne själv, hon är dö,
Inte för mig, ska ju också dö,
Återstår då bara de döa kottarna
Som hade kunnat minnas.
I soppåsen alltihop i en enda veva.
Resemål: Förintelsen.
Visst, de likgiltigt omtänksamma barnbarnen,
Som kanske kunnat göra sig glada över att bläddra bilderna,
De, för fan, är minst sagt inte döa,
Än,
Inte än.
De ska också bli aska, fint
Grått klasslöst pulver,
Stoft.
Hur vet jag det?
Jo, än är jag inte dö.
Hav lite tålamod.
Det ska inte dröja.