Jag tänkte det kunde vara kul att berätta lite hur EU-bevakningen tar sig till uttryck här nere på kontinenten.

Med här nere menas, ur inhemsk svensk synvinkel, där nere, närmare bestämt i franskspråkig press – ni vet: Gutenbergtidens upplysningsorgan, typ dagstidningar. Och då utifrån Bryssel där jag råkar vara.

Obs! Ingen systematisk granskning med sikte på akademiskt bifall. Metoden är lika anspråkslös som syftet och hör snarare hemma hos Hoffmann-katten Murrs noggrant beprövade teknik, dvs ta sats och sätta klorna varelst de hamnar bland bibliotekets bokryggar, helt på måfå skulle väl en pedant säga. Why not?

Murrs urval

Frankrikes Le Monde brukar jag köpa på fredagar när de kör med litteraturbilaga (ditto Le Figaro på torsdagar men de gör upphåll under sommaren). Och så belgiska La Libre för att få ett hum om vad som hänt runt knuten. Bägge anses partipolitiskt obundna vilket inte hindrar att de som sedvanligt inom yrkeskåren känner sig hemmastadda i sällskap med den partipolitiska eliten.

Men, till sak. EU-bevakningen var det.

Frankrike är intressant i mån av dess historiskt förankrade självständighetsivrande. Tänk på de Gaulle vars uppfattning om FN – den Stora Mojängen – med gott skäl kan utsträckas till allehandla överstatliga påhitt. Men visst, de Gaulle, det var länge sen.

Belgien är också intressant. Där har man av gammal vana varit å det inställsammaste. EU betyder nämligen stålar med lite prestige på köpet. Varken Baudelaire eller Hugo hade mycket till övers för detta butikstänkande.

Nå. Le Monde fredagen den 16:e juli. Här får EU fullt spaltutrymme på första sidan, toppnyhet med andra ord: "Grön pakt: Europa lanserar dess klimatrevolution". Revolutioner må visserligen ha kommit att hänvisa i renaste kommersiell anda till de mest obetydliga gadgets massproduktionen öser ut på marknaden men ändå, det är väl ändå att ta i lite. Dessvärre som den omstörtande nyheten sedan tänjs ut på hela två sidor inuti samt pryds av ett smickrande foto av von der Leyen som får henne att se ut som ett slags mellanting av Catherine Deneuve och Sharon Stone.

Innehållsmässigt utgörs artiklarna av ett enda långt hejarkacklande.

Påpekas bör kanske att tidningen utkommer i Paris med morgondagens datum (i detta fall torsdag skyltat som fredag) med nyheter från gårdagen (dvs onsdag) och att La Libre denna fredag handlar om torsdag. Lite klurigt.

Sex as usual

La Libre fick alltså hitta på något annat då de inte kunnat närvara EU-kommissionens pressträff. Det blev ändå två hela EU-sidor med titeln "Kommissionen går i spetsen för hbtq-rättigheter". De fula ankungarna i berättelsen är givetvis Polen och Ungern (som till exempel motsatt sig homosex-främjande i undervisningen) medan, å andra sidan, EU-kommissionen och hbtq-trumslagarna får tidningens helhjärtade stöd.

Det ligger som ett skimmer av deckarroman över det hela: skall Ungern och Polen ge vika eller ej? Spännande. (Detta rent retoriskt menat: gemene man & kvinna ger som bekant fullständigt fan i frågan och vet förmodligen inte ens vad förkortningen hbtq står för.)

Dock. Så banbrytande händelser förväntas uppföljas av sakkunnig analys och eventuellt lite djupgrävande fakta-checkande genom bland annat utfrågning av expertbranschens inom området specialutbildade akademiska tyckare. Skulle man trott. Men så blev det inte. Det blev, dan efter, på lördag, noll komma noll.

I den konservativa Le Figaro stod inte ett ord att läsa om EU:s förehavanden på lördag – så när som, indirekt, genom ett insänt debattinlägg i vilken en jurist hackade på EU:s högsta domstolbeslut att likställa franska arméens krigare med vanligt arbetande folk. Enligt EU:s rättskippare skall samtliga soldater åtnjuta samma rättigheter och, till exempel, kunna åberopa övertidsföreskifterna ifall de utkommenderas att sitta kvar i skyttegravarna nattetid.

En skymf riktad mot Frankrikes suveränitet, hävdade skriftställaren. Helt oacceptabelt.

Ser man på. Kritiskt stoff råkas då och då.

I bergsområdet

Trogen min uppgift inhandlade jag, på måndag, 19:e juli, både belgiska La Libre och franska La Croix (Korset), en katolsk kvalitetstidning som bjuder på utomstående ovinklad rapportering. Här fanns emellertid inte minsta lilla notis om EU. Det är som "mojängen" försvunnit från kartan, en såpbubbla som sprukit.

Som ett sista lodande fumlande i franskspråkiga pressens kölvatten gav vi oss över till schweiziska Le Temps ("on-line" versionen, finns inte att köpa i Bryssel) som, på tisdag 20:e juli ger ledarutrymme åt utrikesministern Ignazio Cassis’ besök i Bryssel för att om möjligt väcka EU-toppens förståelse för landets kärva inställning till relationerna dem emellan. Tidning är helt uppenbart EU-vänlig och sopar inte under mattan att den hoppas Schweiz skall visa prov på förnuftigt tillmötesgende beteende.

Mellan Schweiz och EU föreligger nämligen ett sedan 2009 underhandlat projekt till ramavtal och på tre viktiga punkter visar sig det lilla oavhängninga bergområdet synnerligen otillfredställt med EU:s krav på anpassning. Det gäller dels EU:s medborgarskapsregler som är vida mer generösa än de schweiziska, till exempel ifråga om folks rätt att fritt förflytta sig över gränserna och i annat land erhålla statsunderstöd. Dels ock löneförhållanden i EU för utsänd arbetskraft, som de schweiziska fackföreningar inte vill veta av. På den punkten lär EU parlamentet ha ansett att det skydd Schweiz vill kvarhålla till gagn för det egna lönesystemet är "oproportionellt och diskriminerande". Till slut är det EU:s beryktade segdragna kamp mot (snedvridande konkurrensvidriga) statsstöd till företag, vars regler är långt strängare än de schweiziska: här är det kantonerna (länen) som enhälligt motsätter en "harmonisering" (‡).

Vilket skulle bevisas. Tja, vadå egentligen? Möjligen detta att lika lite som i Sverige tillhör EU de ämnen som i franskspråkig press och TV kan behandlas sakligt & opartiskt. Med omvända förutfattade meningar gäller naturligtvis detsamma för våra sparvskrämmare, Ryssland och Kina.

(‡) Mer om detta, på franska, här: https://www.letemps.ch/suisse/accordcadre-suisseue-trois-points-poussent-limpasse