Just hemkommen i Bryssel slår jag upp tidningen för att kolla nyheten om tanten som gick runt och knivskar folk i mitt kvarter. Det hade väsnats lite om det på radion i taxin från flygplatsen. Hon hade stuckit tre människor, inte allvarligt, hon var helt tydligen lite sinnesrubbad. Fotot i tidningen visar en gråhårig tant, mellan 50 och 60 år. Hon sitter vid ett kafébord och det är där polisen neutraliserade henne, som det heter. Hon ombads lägga ifrån kniven och, som det står ordagrant i tidningen, i och med hon vägrade hade polisen inget annat val än att skjuta henne. Inte avväpna, skjuta. Skottet tog i armen, det var snälla poliser. Hon kördes till sjukhuset, vilket kanske inte var så lätt: hela kvarteret hade avspärrats som vore det rena terrorjippot på gång, fullt polispådrag.

Det är olikt Stockholm. Där syns inga poliser. Där hörs inga sirener. När jag fråga onkel Sven hur det kan förklaras svara han att, Äsch, de sitter på kontor. Det kan ju nog vara så trevligare. I Bryssel sitter de inte på kontoret. De känner bara till ett ord: utryckning. Rena vilda västern, genom stans alla gator med sirener på. Är man inte redan hörsel- och hjärnskadad så blir man det.

Nå, i Stockholm är det så att får man lov tåla högljudd skitmusik i varenda kafetaria, restaurang, bar och affär. Vännen Tomas berättade att när han en gång bad slippa så fick han till svar att det är inte ställets policy. Då sa han att det inte är hans policy att äta på såna ställen. Och gick ut. Bra svar. Fast man får då lov att gå omkring på tom mage. I Stockholm blir man alltså också hörsel- och hjärnskadad. Storstäder ska man kanske undvika.

Jag frågade honom också hur man kan förklara varför Sverige är så gästvänlig gentemot migranter. Det snackade vi lite om, knappast värt att förtälja – men visst kan det tillskrivas en viss naivitet, det var vi ense om.

Typiskt exempel häröver var en liten förströelsenyhet som inpepprades på bildskärmen när jag åkte ut till Arlanda. Under rubriken lokala nyheter kunde man läsa att det jävla Europa utgör ett hot för Sveriges generösa flyktingspolitik. Beteckningen “jävla” var naturligtvis underförstått. Typiskt alltså i den meningen att man i Belgien eller Frankrike allt oftare hör nyhetsinslag där det istället sägs att det jävla Europa påtvingar oss flyktningskvoter. Om igen är “jävla” underförstått. Vill man förstå nått ska man alltid gå till den så kallade “subtexten”. Det vet vi.

Ska jag vara helt ärlig måste jag tillstå att det jag just skrivit inte borde få plats i min blogg. Men det gör det nu vilket fall. Så går det, som Vonnegut brukade finta.

I Sigtuna var jag också. Där gick jag i internatsskola. Den finns inte längre. Mitt elevhem, Sandvreten, en trevlig kåk i trä med brandstegar utanför som man klättrade ner efter sängdags för att träffa kompisar nere i stan, den har raserats till grunden. Boendehus av cement har sköljt över området. Känns snopet. Men det kryllar av sparvar i den lilla staden och de minns nog.

I Stockholm besökte jag Strindbergsmuseet. Det tycker jag alla som har tid, pengar och vägarna dit borde göra. Där satt en mycket trevlig om än lite uttråkad dam i receptionen. Uttråkad: det är bara en gissning. Det kan ju inte vara så roligt att sitta dagarna i ända bakom en disk. Jag hade gärna velat fråga henne om hon ibland avlöstes av Stefan Bohman. Han är docent och chef för museet. Jag skulle tippa han inte sitter ofta vid disken. Men det frågade jag inte den trevliga damen. Det är synd. Att gå runt i Strindbergs lägenhet under de fyra år han bodde där, 1908 till sin död 1912, är en upplevelse. Den lilla sängen. Arbetsrummet med många och vackra skrivdon och så fimpen i askkoppen. Alla böckerna. Man liksom bara grämer sig att man inte fötts lite tidigare för att kunna hälsa på. Komma till världen under en helt idiotisk tidsperiod är nått man behöver ett helt liv för att avvänja sig vid.

Sen är det ju så att nästan alla betalar med betalkort I Sverige vilket innebär att man – väldigt naivt – överlåter all makt åt bankerna, och de flesta stirrar sig blinda på telefonskärmar. Lever i en bubbla. Så långt har det ännu inte gått i Belgien.

Vännen Tomas som är belärd sa när vi satt på Grand att kulturskrifter har det gått illa ut för. Finns inga kvar. Det är sorgligt. Jag köpte magasinet Filter och, faktist, man får ta sig igenom femtio sidor innan man kommer till nått läsvärt. Femtio sidor av okultur. Se det som ett tecken.

På planet bläddrade jag i Expressen. Där stod det att TTIP-damen Margot Walllström kvittrat totalt fel om Turkiet i de så kallade sociala media men det stod utkrikesminstern för ety hon blott velat “uttrycka den oro som finns från många människor”. En ny form av naivitet?

Nä, nu lägger jag av.