Jag föddes samma år som Wittgenstein dog, 1951, ett par dagar efter.

Min mor träffade min far i Bryssel. Hon var flygvärdinna och fastän nog så ytlig, något av en mullig skönhet. Fadern min hade som ung efterkrigsstudent satt upp SAS-kontoret i Bryssel. Där sitter jag också ännu. Så kan det gå.

Min egentliga fysiska band till Sverige är av det sprödaste laget. Mindre än tio år vistades jag där, med början på sextiotalet som internatselev på Sigtunaskolan, närmare bestämt elevhemmet Sandvreten. Det har sedermera rivits och skolan helt försvunnit. Det var mest fint folk som gick där, överklass hela bunten, lite kringstrött med kvoterade bybarn. Ett av dem blev jag galet kär i, Maria hette hon, en söt tös, jag tror jag fortfarande är kär i henne efter alla dessa år. Så kan det gå.

Internatet lämnade jag innan jag tog studenten. Passade inte in i den världsbild som började sippra via Kerouac och Che Guevara. Man var väl rätt blåögd då, och Stockholm lockade. Där bodde jag helt ensam i olika inackorderingsrum. Skolan, Kungsholmens Läroverk, skolkade jag rätt mycket, satt på kafé Fix, drev omkring med ett gäng, det var fest på Gärdet, psykedelisk musik på Moderna. En gång gick jag runt i Stockholm i kjol för att reta borgarna. Det var en härlig tid. Men den tog slut.

Jag for tillbaka till Bryssel i början på sjuttiotalet. Där fastnade jag. Gick på universitet, indologilinjen, sen kvällskurser i journalism, freelansade och fick till slut anställning på ett veckoblad, som gick under, därefter på en dagstidning, som gick också under. Emellanåt hade jag skrivit ett par böcker. Det gör jag än. Två stycken jobbar jag nu på. Vad de egentligen handlar om vet jag inte riktigt. Vi får väl se.