En som skriver bra om läsning är Alberto Manguel. Honom bör man läsa. Böcker är det bästa han vet. Min egen onkel Sven säger detsamma: böcker är en välsignelse. Med all rätta.

Visst, men sen kommer frâgan. Vad läsa? Det är väl delvis en smakfrâga. Men ocksâ en ekonomiskt betingad sâdan. I sin bok (1981) om Walter Benjamin pâpekar Terry Eagleton att vâr förmâga att tänka klart förr eller senare begränsas av det faktum att vi stâr "i mitten av varuproduktionen". Det vet var och en som besökt en bokhandel. Där lockar högar med böcker utklädda som marknadens senaste smarta utbud hoppandes pâ vinstingivande efterfrâgan. Frâgar man efter äldre saker fâr man ofta svaret att de ej längre stâr till buds. Sâ gâr det.

Därav vikten att inte dras med, inte bara läsa vad förlagen tycker vi bör läsa. Det kan ju inte annat beskrivas än som en form av likriktning. I vissa fall är det liktydigt med fördumning. Det gäller i synnerhet för dem som sitter och skriver recensioner. Tomas är en god vän som dâ och dâ fattar pennan för att skriva om literatur. Han uttryckte det som sâ: "när man tvingas läsa väldigt mycket nytt är man beredd att hylla även det som kanske bara höjer sig en smula över genomsnittet." Sâ fungerar det. Under en viss tid hade jag i uppgift att en gâng i mânaden anmäla (och poängsätta) nyutkomna deckare i veckotidningen jag dâ arbetade pâ. Det kommer ut en jävla massa deckare under en mânad. Jag sträckläste av bara fan. Det mesta var mycket dâligt, sâ dâligt att när nân enstaka deckare höjde sig en smula över genomsnittet rubbades omdömet sâ till den grad att det blev ingen mâtta pâ allt gott jag hade att säga om den. Rätt typiskt. Man skall akta sig för recensioner.

(Sak samma fâr jag väl inflika när det gäller varuproduktionen av filmer. Där hyllas stup i ett de mest intetsägande urusla filmerna. Det räcker att spela upp en gammal Capra, Powell, Fellini eller Hitchcock för att upptäcka att efterträdarna inte längre kan berätta en enkel historia, de är tekniskt oförmögna därtill, de har glömt hur man gör. Hans Isaksson är en av de fâ som skriver bra om detta.)

Därför varvar jag nya och äldre böcker. Det är en bra metod. När man läser gammalt rycks man ifrân det dagliga ord- och begreppsflödet, fâr insikt i den. Man fâr bättre perspektiv pâ den värld man lever i. När jag ser pâ de cirka trettiofem böcker jag läst under ârets första kvartal är det blott en tredjedel som skrivits och utgivits 2014-2016. Femton stycken är frân förra seklet, däribland Lars Görling, Boris Pasternak och Louis Aragon. Nâgra var äldre än sâ: Thomas de Quincey, 1827, Lawrence Sterne, 1768, Nicolaï Tjernevski, 1863, Thomas Carlyle, 1832 och Philippe de Ségur, 1824. Även dessa bör tas med en nypa salt. De tre förstnämnda lästes i nyligen utgivna upplagor: läsa dem ger nog nöjet att försjunka sig i den tids intellektuella klimat, men inte bara, eftersom de nöjet ocksâ bottnar i den smak som râdde vid den nya utgivningen. I den oändliga massan av böcker som skrivits under tiderna finns det dem (en pytteliten skara) som utkorats till medlemskap i dagens läsvärda produktion, skolöverstyrelsen tio-i-topp lista skulle man kunna säga – sen är det den oändliga resten som man fâr leta pâ antikvariat med lite tur.

Carlyles essäer, till exempel, läste jag som nummer 704 i Everyman's Library, utgiven av J.M. Dent, London, redan 1915 och flera gânger därefter: min utgâva är frân 1950, hittad pâ antikvariat. Frâgan är om man fortfarande hittar Carlyle i dagens bokhandlar. Inte bara Carlyle, förresten: Goethe brukar bepryda varuhyllorna, men inte Schiller, än mindre Lessing. Boken av Philippe de Ségur som behandlar sâsom ögonvittne Napoleons ryska fälttâg gavs ut 1824 och fastän den förtjänas att omläsas parallelt med Tolstojs Krig och Fred är det nog sâ svârt att fâ tag i den: mitt exemplar frân cirka tiotalet utgavs i den vackra Nelson-serien, den har gâtt under för länge sen.