Småstäder ger ofta en god inblick i kapitalets utslagningsprocess. Olönsamma. Så småningom tömda på all ekonomisk relevans, utom kanske som sovstäder eller turistiska Disneyland. Exemplet här ligger i Frankrike. Men det kunde ha varit var som helst

Det finns nog skäl att beklaga oförmågan att läsa kinesiska, eller ryska, hindi, mm. Det finns säkert mycket gott att läsa på de språken, vad folk där borta har att berätta och upplysa en om. Men franska kan jag, läser en hel del som utges åt det hållet, nu senast en något självbiografisk skildring av hur ett litet samhälle drabbas av kapitalismens moderniserande tendenser. Den förtjänar tycker jag ett kort referat på svenska.

Inhemsk etnografi

Om dylikt finns en hel del bra skrivet, däribland på senare tid Joar Tibergs Ingenting händer (Karneval, 2002). Om den skrev jag förra året: Tibergs rundresa i Sverige, sammanfattade jag, är en berättelse i reportageform om miljöförstöring, industriell urholkning, samhällelig utarmning och landsbyggdsutrotning systematiskt genomförd av lagstadgad kapitalistisk rovgirighet. Lägg därtill att hos Tiberg är det folket som kommer till tals, de utslagna men ej underkuvade, återgivet med livslevande poetisk penna. Den går ännu att skaffa för en struntslant hos Karneval. Läs den.

Nu gäller det dock om Saint-Yrieux La Perche, en liten stad i centrala västfrankrike, cirka tjugo mil öster om Bordeaux, 6.900 invånare varav nästan hälften över de sextio, den kan alltså liknas vid ett ålderdomshem i småstadsformat, givetvis utan nämnvärd framtid vilket Wikepedias tre futtiga rader om samhället kan sägas bekräfta. Men så har det inte alltid varit. Så hade det inte heller behövt gå.

När författaren, Eric Chauvier, besöker denna sin barndomsstad efter att som ung karriärssugen utbrytare flytt ifrån den, är det som vore det spillror av en krigshärjad zon han går till mötes. Sönderbombning av det ekonomiska slaget. Sådant sker ganska anonymt, invasionsstyrkorna saknar ansikte, fienden är osynlig, endast skadorna är påtagliga. Under rundvandringen åtföljs han av en ungdomsflamma, vackraste flickan i stan var hon men ej längre, nu tillhör hon den växande avdankade skaran av överflödiga arbetslösa och när hon talar om allt skit hon och stan råkat ut för lägger hon jämt skulden på "dem". Vilka "dem" skulle Chauvier gärna vilja veta men längre än till "dem" kommer hon aldrig. Vem? Vet inte.

Bunta ihop och slå ihjäl

Sönderbombningen är närintill total. Simbassängen där pojkar och flickor på avstånd åt upp varandra med ögonen sittandes på kanten har fyllts igen och blivit övergiven gräsplätt. Huvudgatan kantas av för gott igenbommade affärer. Tingsrätten flyttades 1958, fängelset och polishuset redan 1955. 1909, påpekar Chauvier, fanns här tjugo värdshus och tio kafféen. Det var den tiden, det. De flesta fabriker har lagts ner, ersatta av en slumrande långvårdsekonomi, äldreboendehem, sjukhus, sociala inrättningar samt lite kommunalt arrangerade underhållande jippon. Lokala politiska pampar gör sig stolta över förströelseinvesteringar typ snabbkäkskedjan McDo och snabbmediekedjan Fnac. Dvs företag som kan konsten att pressa ner löner, påtvinga usla arbetskontrakt och för övrigt hålla den anställda arbetskraften på lägsta nivå. "Bullshit jobs" som David Graeber betecknat dem.

Denna lokala arbetsmarknadspolitik ger hos Chauvier upphov till en intressant fundering. Departementet (Haute-Vienne) som det lilla samhället tillhör var nämligen förr i tiden en landsdel med starkt röda anor. Här grundades den kommunistvänliga fackföreningen cgt och under andra världskriget var den kommunistiska motståndsrörelsen allra starkast i området. Idag är det omvänt, nu är det högerextrema partiet Front national som lockar (sist, 2015, 22% i röstantal). Nu till funderingen: det lilla samhällets avindustrialisering kan som vanligt förklaras av ny teknologi & globalisering (s.k. IT-ekonomi, delokalisering till låglöneländer, mm) men det räcker inte tycker Chauvier. Han har nämligen hört sägas att borgmästaren privat uttryckt farhågor inför en "alltför intensiv industrialisering enär den måtte gynna kommunisterna". Borgmästaren, skriver han, har inte glömt "porslinsarbetarnas strejker 1905, när medlemskap i fackföreningarna skjöt i höjden". Chauvier sammanfattar: "Industrialisering för med sig risken för uppkomsten av motståndskrafter." Nä men det var som fan. Den tankeställaren hör man ju inte ofta. Att arbetsmarknadspolitik delvis också avsiktligt styrs av den här sortens beräkningar, hindra uppkomsten av förhållanden som gynnar organiserad arbetarmakt.

Arvsanlag

Det finns ett samband anser Chauvier mellan detta konstaterande och utvecklingen av jobb inom det offentliga, väg-och gatunderhåll, fritidsgårdar, pensionärshem, skolväsendet, en sektor där de anställda "är mindre benägna att protestera än proletärerna inom industrin". Vad kommunen själv kallar "balanserad förvaltning av det allmänna" med sikte på samhällsmodernisering, fortsätter han, kan i grunden bäst beskrivas som en "lokal förvaltning av upprorsstämningar". Till exempel genom bygge av småhusområden vid utkanten av stan, där alla lever var för sig, utan kontakt med de andra boendegetton. Den politiken går tillbaka till Napoleon den tredje och artonhundratalets mitt, påpekar han, då "företagsägare och folkvalda visste vikten för samhällsordningens bevarande att se till att arbetarklassen åtnjuter minimal boendekomfort och, som hemägare, avstår från olämpliga revoltaktioner med risk att då allt förlora." Som Vonnegut brukade säga: so it goes.

Ja så går det. Chauvier har forskat lite bakåt i tiden och kommit fram till följande: av de 68 familjer som identifierades i det lilla samhället som priviligierade under revolutionen 1789 är fortfarande 30 godsherrar med över 29 domäner, och fram till femtiotalet fortfor gemene man (det "byxlösa" folket) att leva som dagsavlönade säsongarbetare, utan skolning, med eventuell levnadsbättring som gruvarbetare eller fabriksknegare. Om igen sammanfattar han: "I och med att de blev borgare efter revolutionen har storherrarnas ättlingar tillika bevarat oskadd och i dess helhet deras samhällsställning: godsen, det goda namnet, hela värdekakan - översittande förmyndarskap, liberal världssyn, förnämt yttre." Här kan det vara intressant att plocka fram en gammal svensk adelskalender och sen granska om jämlikhetspolitik gnagt lite på våra herrars fotfäste.

Eric Chauvier, född 1971, är son till en skollärare, inte överklass, dock med ett kulturelt arv som gjort honom orädd och medvetet kritisk. Han stack från det programmerade eländet. Utbildades till antropolog, luskade ut de språngbräden som möjliggjort publicering av ett par böcker. Denna heter La petite ville (Den lilla staden), utgiven av förlaget Amsterdam, 2017.