Det var länge sen jag sist tog en cykeltur. Gryningstimmarna är bäst. Då är gatorna tomma. Ja, så när som på ett par hundar som stryker hurtigt fram med matte i koppel. Dessa går att undvikas genom att dra till skogen.
Där står en massa träd, än slumrande, än i livlig konversation med en yrvaken fågel som hälsar dagen välkommen. Årstider är viktigt också. Höst och vinter spretar skogen i tusch, ett svart virrvarr av grenar. Sommartid är det grön djungel, täta valv, susande bladverk, en portförbjuden labyrint som står i ekorrens ägo.
Ja, ekorren. Det var också länge sen vi råkades. Förr var det en hel stam, barnen lekte kurragömma i trädtopparna, virade sig runt masten, hoppade från gren till sviktande gren, fick löven att sprattla nedan, ilade vidare, klädde ut sig i barkklänning, spände blicken på mig, tittut.
Av någon anledning har de försvunnit. Men si, häromdagen, i den närliggande parken, skuttade ekorren fram. Det vill säga baklänges. En kort hälsning. Ett par meter bara från cykelhjulet sen upp på första bästa träd, avigsidan, sen ner om igen, över stigen och in i buskarnas skyddande mörker.
Den kanske stod och spejade när jag cyklade vidare. Hade ju känslan att nån blickade bakifrån: hej då!
Cykeln är en förnäm rymdfarkost. Man svävar som ett moln något över markhöjd, man glider fram i kraft av tysta vinddrivna raketer, man har huvudet där det skall vara, just över ytan, med inblick i de lägsta våningsfönstren när ingen ännu vaknat, rummen står stilla i tomheten.
Dylikt är unnat dem som cyklar mitt på gatan. Där skall man vara, i dalgångens mitt.
Nu står cykeln i ingångshallen, oanvänd. Hade tänkt ta mig ut för att cykla till den skygga ekorren i parken. Växla ett par otänkta tankar. Det gjorde jag inte. Skrev detta istället. Det var dumt av mig.