Plocka fram din måttstock och kolla hur många centimeter du har mellan golv och tak hemma. Blir utslaget 240 stycken är du standard. Välkommen i det överadministrerade samhället.

Det händer som bekant att idéer frambringas av nedfallande infall. Newtons äpple är ett känt exemple. I mitt fall var det en ljuskrona.

Jag tar det från början. Jag var hos en tillfälligt bortrest granne för att mata katten. Den är svart och heter Panter vilket inte har med saken att göra. Detta har jag gjort förut så jag känner rätt väl till inredningen och hur man förflyttar sig utan skada för prylbeståndet eller en själv. Trodde jag!

När jag gick upp från källaren (där Panter har toa) och skulle ut genom vardagsrummet möttes min hjässa av ljuskronan, en rätt ful sak med fyra korsvist uppåtböjda lampslingor av järn. Inte så att det gjorde ont utan snarare var det orsak till irritation, typ fan i helvete.

För att vara helt uppriktig hände detta två gånger dessa dagar. Två gånger fan i helvete, och mest förbannad på en själv den andra gången, att vara så glömsk.

Men då slog aha-upplevelsen till. Det här med takhöjd har jag nämligen grubblat på en hel del och till och med tyckt samhällsproblemet vara värt utomparlamentariskt betänkande. Jag var därför snart tillbaka med tumstock. Från golv till tak: 2,40 meter. Men, inte undra på att jag här i mitten av rummet råkade ut för den obehagliga krocken med ljuskronan: dess nedre del svävar lömskt på en höjd av 1,64 meter. Hur grannen dagligen bugar sig förbi farozonen är ett mysterium. Lika lite som katten har dock detta inte med saken att göra.

Glöm kronan. Vad vi har att befatta oss med är: varför en takhöjd på just två meter och fyrtio centimeter? Mitt (fullvuxna) dotterbarn bor med sambo i ett relativt nybyggdt lägenhetshus i Bryssels finare kvarter avsett för den övre medelklassen och där är det 2,50 meter. Vi tar och bortser från de lyxiga tio centimetrarna som här tillförts.

I mitt hem, även det i Bryssel, ett gammalt bastant arbetarhus från sekelskiftet (det förra), har jag 3,42 meter på bottenvåningen (kök och matsal) och 3,12 meter en trappa upp (vardags- och studierum). Sovrum har inretts på vinden och där är det så lågt att man får huka sig när man traskar upp till sängs för att sova, vilket dock brukar ske liggandes.

Räknenissar till trots

I Paris där 60% av bostadsbeståndet än har anor i Hausman-tiden (1853-1870) påträffas sålunda ofta dennes standardiserande syn på bra boende. Det vill säga 3,20 meter i den finare ‘ädlare’ andra våning medan butiksägare och annat grövre handesfolk fick nöja sig med 2,60 meter på första våningen. Som bekant förelåg en arkitektonisk social hierarki med avtagande takhöjder och levnadsvolymer ju högre man fick släpa sig upp för trapporna. Högst upp, pigor, fattiga artister, studenter och andra lågvärdiga varelser. Det har väl alla sett på film.

Att god takhöjd är ett plus framgår tydligt i mäklarannonser.

Här lockas kunden med det oftast förekommande adjektivet "generös" (takhöjd), ibland förbättrat med "fantastisk" (Karlsdalsallén, Örebro), "rejäl" (Kollungsvägen, Tjörn, Västra Götaland"), "väl tilltagen sekelskiftescharmig" (Västmannagatan, Stockholm), "härlig" (Litsvägen, Östersund), med här och där påpekanden att bostaden "upplevs väldigt rymlig tack vare dess takhöjd" (Utåkersgatan, Göteborg) eller att huset byggts vid en tid då "man inte snålade med takhöjd" (Tjädervägen, Gävle). Med generös menas till exempel 3,8 meter (Snöskostigen, Stockholm). I en annan bostad belägen i en ej namngiven stad sägs den ha "genomgående mycket hög standard där takhöjden i vardagsrummet är ca 5,20 meter".(1)

Ironiskt och instruktivt nog kan man även bjudas på ett "boende utöver det vanliga" (Prästgården, Sundbyberg) i vilket "takhöjden om 2,70m gör att bostaden får ett än större djup och känsla av klarhet". Instruktivt eftersom god takhöjd här likställs med estetiskt djup och mysig ljus stämning. Men på samma gång ofrivilligt ironiskt: vadå! Skulle detta komma till tack vare sagda futtiga 2,70 meter? Man kan nästan höra mäklaren stamma: ja men herregud, det är ju hela 30 centimeter mer än vad normerna föreskriver.

Onormala normer

Just precis. Boverkets byggregler, avsnitt 3:3111 (2011) lyder: Rumshöjden i bostäder ska vara minst 2,40 meter. Sedan behöver man inte gå och överanstränga hjärnan för att, i överenstämmelse med gängse ekonomiska rättsnöre (producera så mycket som möjligt till minst möjliga kostnad), dra slutsatsen att vid nybygge får fanemej 2,40 meter räcka. Vill folk ha lite mer, utöver det vanliga, får de pröjsa.

Vilket alltså förklarar min grannes 2,40 meter, dotterbarnets 2,50 meter och nog de flesta snåla och kostnadseffektiva efterkrigsbyggen i Europa. I Frankrike gäller 2,20 metersregeln. I Bryssel, 2,40. Sak samma i Canada.

Normer finns ju nu häftade nästan överallt. Till och med fotgängare ska akta sig för att byta fil. Och länge sen var det sedan man kunde resa runt i Europa med endast visitkort. Osv. Filosofen Adorno kallade detta det överadministrerade samhället. Och visst, mitt ex av Sveriges Rike Lag, nedärvd från min pappa som inskaffat det när han gick på Handels, femtioåttonde upplagan utgiven av Skarstedt 1936, är på blott 1159 sidor, med ett bihang innehållande de stadganden som tillkommit fram till 1 januari 1937 och det vägde redan då 1669 sidor…

Och så var det där med den standardiserade snålt måttade takhöjden. Läser man i den normerande litteraturen, alltså Boverkets, framgår avsikten med Lilliput-måtten. Det torde dels gynna energikonsumptionen och dels bereda möjligheten till större boendetäthet (2).

För all del. Men vart tog det estetiska vägen, den mysigt upplysta känslan av rymd? När Wittgenstein 1928 hjälpte syrran att med egna ritningar bygga hennes hus i Wien bad han vid ett tillfälle byggarbetarna att höja takhöjden i ett redan palatslikt rum med 3 centimeter, dvs riva ner det splitternya taket och börja om från scratch (3). Vilket de nödgades göra? Så kan en estet bete sig.

Om jag nu själv grubblat lite på frågan beror det på helt andra betänkligheter. Kan det inte vara så att ju lägre taket är, desto lägre blir tankeförmågan? Och att inget stort (utom frigöra sig från fängelset) kan tänkas under lågt tak? Jag bara undrar...

(1) Inhämtat från https://pågång.se/. Knappa in sökordet "takhöjd" och kolla själv.
(2) Det kan vara intressant i sammanhanget att ta del av den i ovannämnda lagbok i bihanget återgivna kungliga förordning av den 29:e november 1931 vars paragraf 51 uttryckligen fastställer att "Bonings- och arbetsrum skall hava en höjd av minst 2,70 meter." Det har man alltså prutat med. Fråga gärna varför.
(3) Står bland att läsa i Edmonds & Eidnows Wittgenstein’s poker (Faber & Fabern 2001, pocketupplaga 2002).