Det lilla hertigdömet Frankrike (Paris utan omnejd) omskakas av nya värdegrundsvåndor. Anledning härtill, omtalar tidningen Le Monde (5/1 2018), är planerna att ge ut på nytt Louis-Ferdinand Célines i särklass mest antisemitiska romaner från cirka årsskiftet 1940, sedan dess belagda med utgivningsstopp. Det stämde också med Célines önskan, som ju, efter kriget, hellre ville bli ihågkommen för hans mer rent litterära produktion. Han dog 1961 men frun hans, Lucette, nu bliven 105 år, har ändrat uppfattning och gett klartecken för ny utgivning. Det är ju mer än åtttio år gamla grejer, pappas generation om inte mormors, vem berörs nu av det rasfientliga ideologiska klimatet? Tja, den franska regeringen till att börja med.

Notapparatens munkavle

Den 19 december 2017 uppkallades förläggaren Antoine Gallimard till möte med en höjdare från franska ministeriet som ville försäkra sig om att publiceringen skulle omges av "erforderliga garantier", därmed menande medelst en gedigen av historiker avfattad notapparat avsedd att belysa sak- och idéförhållandena vid tiden då Hitler charmade en stor del av Europas befolkning. Med andra ord: se till att dagens (förutsatt korkade) läsare inte leds att samtycka med Célines maniska raseriutbrott mot judarna. Gedigen notapparat? Man får ett hum därom när det påpekas att det kanadensiska nytrycket av romansviten 2012 tyvärr endast bjöd på 231 sidor med noter utav sammanlagt 1.004 sidor. Det här får en att tänka på vad som hände vid nyutgivningen av Hitlers Mein Kampf. Mer om det snart.

Le Monde ägnar hela två helsidor åt att koka upp skandalen, med smaskig löpsedel på första sidan. Det är inte bara regeringen som uppger sig vara förfasad. Nazistjägaren Serge Klarsfeld har ivrat för publiceringsförbud och hotar med rättegång. Jean-Luc Mélenchons nya vänsterparti La France Insoumise har slagit in på samma tongångar. Och en hel rad historiker är beredda att tappert uppoffra namnteckning åt saneringsdrevet. Blott en Céline-kännare, Henri Godard, tar här till orda för att hyfsa debatten: dagens judehatare, säger han, behöver inte Céline för att stärka tron, och alla andra är mogna nog för att lugnt och resonligt ta avstånd. Han är dock ganska ensam. Le Monde skribenten avrundar offensiven med att hoppas romanerna inte ges ut nu i maj, som planlagt, men någon gång år 2032 när Célines upphovsrättigheter upphört att gälla. Och då, givetvis, med den gedigna notapparaten.

Hitler i akademiskt format

Känns igen, eller hur? För två år sen var det Mein Kampf - boken vars ohämnade spridning exempelvis Marco Mörner och Erik Göthe ivrade för i FiB/Kulturfront november 1996 och maj 1997 (gå till läggen, som Jan Myrdal brukar säga) med hänvisning till att "yttrande- och tryckfriheten måste förbli odelbar". Givetvis. Nå, det kanske bara var att vänta lite, fram till 2015, då det av de allierade pålagda sjuttioåriga utgivningsförbudet kommit till ända. Dock inte utan de bevingade "erforderliga garantierna": boken utgavs i akademiskt format med inte mindre än 3.500 pekfingriga noter och blott i 4.000 exemplar - som den tyska regeringen gav till känna, upplyste The Financial Times (2/12 2015), var syftet att "se till att allmän tillgång till boken blir begränsad för att inte väcka neonazistiska åsikter". Trendigt, om man får säga.

Tids nog får vi akademiskt fotnotstyngda utgåvor av Mark Twain avsedda att neutralisera hans hälsovådliga yttranden om negrer, Strindberg för att psykologisera hans något icke salongsfähiga och helt ovetenskapliga attityd gentemot genusforskning, Marx för den nästintill hatiska beskrivningen av kapitalets laglydiga tjänare, Dashiell Hammett för Sam Spades knappast uppbyggande tobaknarksomani, Ernst Jünger för hans oansvariga våldsromantik, Camus för dennes perversa utanförskapsanda, ja och pedofilen Nabokov, han borde helt enkelt förbjudas. Och så vidare.

Heltäckande?

Visst går det att skoja, än så länge. I samma Le Monde nummer förtäljs att den franske presidenten Macron i sitt nyårslöftet sagt han ämnar lägga fram lagförslag avsett att ta kål på det så kallade "fakenews" eländet - detta, poängterar tidningen, fastän en lag från 1881 redan sätter tunga bötor på spridning av falska nyheter. Men det är klart, ny lag ger möjlighet att skapa nya byråkratiska missfoster samt, än viktigare, nya jobbtillfällen. Dock, intressantast i förslaget är att det främst, enligt presidenten, är riktat mot "främmande makters" ockulta inblandning i västvärldens valgångar. De utgör den stora boven. Det vill säga, underförstått, Ryssland, men också EU-fränderna Polen och Ungern.

Detta "hot" är så befängt att man har svårt att tro man läst rätt. Främmande inblandning i det europeiska psyket (inklusive valtillfällen) härrör ju sedan länge endast från USA, i Frankrike kan det dateras till Blum-Byrnes avtalet 1947 som såg till att Hollywoodproduktionen gynnades till nackdel för den franska. Datum är förresten överflödiga, det är bara att se sig om, USA har monopol, USA är överallt, i filmer, TV-serier, snabbkäk, internetleverantörer, bestsäljande kvasiromaner, "fast thinking" handledningar, osv - när såg du sist en rysk film, en kinesisk, en brasiliansk?

Än roligare. Samma dag som Macronjippot blev brödtext fick man veta, kring rabalderna om Trump-Bannon fejden, att denne Steve Bannon, fd Trump-följeslagare, sedan 2011 varit miljonären Rebekah Mercers gullegris - hon har skänkt 10 miljoner dollars till Bannons högerextrema Breitbart News, 5 miljoner dollars till den antiliberala thinktanken Government Accountability Institute och hundratusentals dollars till Trumps kampanjapparat Cambridge Analytica. Inte nog med det: sedan 2008 har Mercer, omnämnd som "the First Lady of alt-right", öst 80 miljoner dollars till över hundra kandidater som ställt upp mot Hillary Clinton. (Le Monde säger inget om detta i sin rapportering, det står att läsa i Le Figaro, två dar senare, den 7:e januari.) Om detta inte går under benämningen ockult inblanding, ja då vete fan...

Myrdal och Polony

Men låt oss stanna ett tag vid Le Figaro, högertidning såsom den natofrälste Le Monde fastän något mer överklasskär och partibunden. Dock! Här har Natacha Polony stående krönika, varje lördag och den 7:e januari, som all kan kolla i almanackan, var också en lördag. Och si, krönikan, med titeln "Demokrati under (välmenande) kontroll", handlar just om Macrons såpbubbla. Kort och gott: med goda argument förkastar hon på principiella grunder tanken att Frankrikes medborgare inte vore i stånd att själva kritiskt granska och rannsaka nyhetsflödet. Folket, som hon betecknar som "skolat och upplyst av universell kunskap", dvs absolut inte den "förvillade" boskap som kan skönjas i Macrons tankevärld, behöver ingen byråkratisk vägledning. Särskilt då, understryker hon, som Macron själv tydligen inte kan se skillnaden mellan "fakta och sanning", två helt skilda begrepp som presidenten förväxlar och vill få opinionen att förväxla.

Polony är antagligen föga känd i svenska kretsar. Hon är rätt ung än, född 1975, och bär en viss liknelse med Bibi Andersson (i Persona, 1966, bild av Polonys ansikte går säkert att googla fram omedelbums men gör för fan inte det, ge lite fritt spelrum åt den egna hjärnan). Nog att märka: denna polemiskt politiska kommentator torgför, vecka efter vecka, en väl underbyggd avsky för allt som neoliberalism heter, privatisering, fördumning i skola och universitet (via USA:s public management diktat), ohämnad så kallad globaliserande frihandel, urholkning av statsmakten, osv. Och det, alltså, i en klart konservativ tidning. Om vissa ser beröringspunkter med debatten över Clartés (med flera) fördömande av Myrdals val av språkrör och språkplatser, hänvisas till Knut Lindlöfs "Clarté ylar med vargarna" https://www.lindelof.nu/clarte-ylar-med-vargarna/ Här kan väl bara tilläggas: om nu Myrdal lyckats omvända (ställa huvudet upprätt som Marx sa om Hegel) en enda läsare av Nya Tider så var det åtminstone för den skull mödan värt. Sak samma med Polony...