Jag är tre gånger äldre än vad ni är, sa jag till dem. De satt runt ett avlångt bord i klassrummet, ett dussin ynglingar som sökt sig till denna privatskola avsedd för en vilsen ungdom med avbrutna studier, modlösa drömmar och fattiga framtidsutsikter. Meningen är att rycka upp dem ur detta.

Jag sa också att livet är så funtat att när man närmare betraktar ens egna livsbana kan man inte undgå tycka man varit bra enfaldig, detta vad mig beträffar åtminstone. Det händer gång på gång. Tjugoåringen idiotförklaras av trettioåringen, och så vidare. Med jämna mellanrum blir beskedet detsamma: fan, vad du var dum.

Avsikten var inte att skrämma dem. Det verkade de inte heller vara.

Bergspredikan eller?

Ja, nu eftersom jag också sökt övertala dem om vikten av att i tal och skrift inte utrycka sig flummigt får jag väl tillägga att den nyss omnämnda privatskolan är belägen i Bryssels utkant i en före detta halvindustriell byggnad av det småskaliga slaget. Vid sidan om ligger en hage där ett tiotal till synes sömniga lamm latar sig. Bakom huset har en åsna en hel äng för sig själv. Det är med andra ord en rätt trevlig omgivning för vilsna ynglingar.

Men det var åldersklyftan det gällde. Risken är att predika som en gammal gubbe som vet allt så mycket bättre. Men det är å andra sidan omöjligt att pladdra på som vore man en jämnårig polare. På förfrågan kom det fram att nästan ingen av dem läser en tidning. De skrollar mest på internet, företrädesvis Facebook.

Detta leder till en undring av ett helt annat format. För inte så länge sen läste jag en bok av den franske marxistiska filosofen Lucien Sève. Han är född 1926 och är fortfarande i farten. I boken omnämns att han vid tjugoårsålderns intellektuella uppvaknande inte stod, tidsmässigt, så värst långt från Friedrich Engels, som ju bara dött en femtio år dessförinnan. Sève tillade att Lenin kunde ha varit hans farfar: det hade blott gått, 1946, cirka tjugo år sedan bortgången (1). Sådant sätter sina spår menar Sève. Och visst gör det.

Valfisken

Ett annat likartat exempel är den franske romanförfattaren Olivier Rolin. Vid unga år hade han stått i spetsen för en maoistisk agitatorisk gruppering. Han är född 1947 och var cirka tjugo år under det skimrande sextiotalet. Om den perioden (och hans däri idiotförklarade deltagande) skriver han om spydigt och nedsättande i romanen Tigre en papier som kom ut 2002, det vill säga när han klivit över de femtio. Dock. Boken är skriven som ett samtal (typ Joyce-monolog) med en gammal stupad kamrats dotter, en ung tös som givetvis inte levt denna period. Hon har växt upp i ett annorlunda fiskstim, en annan tidsström. Och även om han inte kan annat än betrakta ytterst kritiskt sina ungdomsår så måste han ändå tillstå att "när man kommit till världen just efter Vichy drivs man av lusten efter det episka" (2). Med andra ord: när man är barn av krigsslutets sista skeenden, motståndsrörelsen seger över den förhatliga franska Quislingsregimen (Vichy), ja då är det heroiska modellfigurer som hägrar.

Vid ett annat ställe skriver han: "Man tror man hör deras gångna röster men det man hör är i sanning tidens andetag. Den stora valfisken!" (3)

Så kan det låta. Och så går det.

Bakgrunden skiftar. Ingen föds naken. Det ligger en massa skräp runt en som sätter dess prägel. Ta till exemple Nathalie Quintane, en relativ ung fransyska som valt författarbanan. Hon kom nyligen ut med en bok med titeln Tiotalet (4). Man kan ju bara säga vafan. Härmed menas nämligen åren efter 2010, de nya "tiotalisterna". Vräkning med omedelbar verkan: Thomas Mann, Marcel Duchamp, Somerset Maugham, Hjalmar Bergman, Pablo Picasso med flera slängs ut på gatan och ombeds av polisen att omedelbart skingra sig. Sak samma händer troligtvis snart med tjugotalets rytande generation, dimhöljda fördettingar hela bunten...

Milstoplsgrubbel

Det kan tyckas problematiskt. Om man tar ett par steg bakåt, säg till Stendhal, Hugo och Goethe, blir Napoleons inflytande utmärkande, långt efter nederlaget och kungahusen återuppställt den egna självtjänande ordningen. Napoleon fortblev en milstolpe, en måttstock. Detsamma blev det senare med de ryska revolutionen, en inspirationskälla med många barn både i västerländernas krigshärjade landskap och i den koloniserade tredje världen. Det blir lite svårare efteråt. Sextiotalet lystes upp av Vietnams frihetskamp: Hollywood fick ge vika. Sen mörknade det.

Klassrummets ynglingar, födda mot sekelslutet (det förra närliggande seklet), får av många beteckningen "millenials" och "digital natives": ett totalt nytt och annorlunda människosläkte. Kanske det. Det får de väl själva försöka uttyda, då helst med egna ord. Drivs deras tankar med fäste vid någon milstolpe, vet de i vilket fiskstim de fösats in i? Det är inte uteslutet att de skiter i sådana frågor.

(1) Lucien Sève, Penser avec Marx aujourd'hui, tome 1, La Dispute, 2004, sid. 105.
(2) Olivier Rolin, Tigre en papier, 2002, Seuil, pocketupplaga 2018, sid. 156.
(3) D:o, sid. 63.
(4) Nathalie Quintane, Les années 10, la fabrique, 2014.