Jag läste artikeln av en händelse. Hade köpt Financial Times som helgläsning, det gör jag inte ofta, den är ju svindyr. Nästan 42 spänn. Vi hade prenumeration på jobbet men nu är jag inte längre på jobbet. Köper den bara då och då.
Här kan kanske inflikas att en god vän till mig nyligen skrev att han "på äldre dar har mer och mer börjat följa den ekonomiska utvecklingen, tidningarnas ekonomiavdelningar är minst lika intressanta som kultursidorna, och betydligt mer lärorika." Det har han faktiskt rätt i.
Man kan även ta ett steg längre: ekonomiska tidningar typ Financial Times ger en mer omväxlande och kontrasterande bild av gängse världsuppfattningar och det är ju lätt att förklara. Beslutsfattare har ingen nytta av den ideologiska smörja som dagspressen enkelriktat torgför. De vill ha fakta, de vill inte bli smekta medhårs.

Bortåt Peru alltså

Men till sak. Artikeln det är frågan om handlar om tåg, närmare bestämt linjen Tambo Cañahuas - Cusco i Peru, en 700 kilometer och tre dagars lång färd i Anderna.
Om den har tidningen (20:e maj) unnat en helsida, under titeln The Inca express, skriven av Peter Hughes, och foton av kalaset får man. Det är då särskilt ett foto som begeistrar. Det föreställer den sista vagnen bestående av en helt öppen plattform med lågt skyddsräcke utformat i vackraste utsirat järngaller samt ett tak som solskydd.
Här kan man alltså stå och se rälsen försvinna i "kölvattnet", bergskedjorna kana bakåt längs dalskorridoren, fåglar kanske också och ett och annat både jordbundet och luftburet animaliskt kryp skugglikt skimra förbi. Rena paradiset.
Och man kan ju för fan röka utan att det stör en kotte med förbudsskygglappar kletade inpå ögonen. Åka tåg är inte lika roligt som förr. Som grabb pendlade jag rätt ofta mellan Märsta och Stockholm. Det var fina vagnar. Inredningen var av stål och trä. Sittplatser var anordnade i kupéer. Ville man sträcka ut benen eller dra ett bloss var det bara att ta sig till gångkorridoren, dra ner ett fönster och låta vinden susa i håret. Det var tider, det.

Här fraktas det

Nu verkar tåg endast tjäna till godstransport: mänsklig boskap. Allt är i plast eller syntetiskt material. Fönstren går inte att öppna. Restaurangsvagn är för det mesta obefintlig. Vagnarna är utformade likt flygplanets trånga likkistkapsel, om än något rymligare och bekvämare. Liknelsen är förresten allomfattande: här styrs allt av en princip, att komma fram snabbt - och, för räknenissarna som står bakom, billigt. Inte skall man slänga bort pengar på boskap vettja.
Att bedömningen inte delas av alla medges. Räknenissarnas kompisar, affärsmän, politiker som skall till kongressjippon, karriärslystna uppåtsträvare, de sitter fastnaglade vid deras bildskärmar och de vill komma fram snabbt. Och det pendlande proletariatet, jovars, hellre fort också: till dem gives ingen valfrihet.
Men det finns ju ändå folk som ibland också vill resa lite. I lugn och ro. Till exempel i ett mänskligt trevligt tåg. I vilket man kan promenera, äta vid ett dukat bord, dra ett bloss vid fönstret, samtala med andra resenärer i sidogången... Visst finns det.
Men det nöjet är förbehållet de mycket rika. Tågbiljetten för den lilla tredagarsturen i Anderna går på upptill 40.000 kronor.